Välfärd på lika villkor

Att medborgarna ska ha tillgång till den skattefinansierade välfärden på lika villkor är en brett förankrad uppfattning i det svenska samhället. I Sverige har ambitionen varit att behålla hög grad av offentlig finansiering, samtidigt som färdriktningen har varit tydlig mot ökad valfrihet och uppbrytning av de offentliga monopolen inom skola, vård och omsorg. Viktigt för denna utveckling var kraven på egenmakt och förnyelse av den offentliga sektorn som växte fram i slutet på 80-talet.. Då föddes vårt svenska friskolesystem som sedan kom att följas av valfrihet inom primärvården och på flera andra områden.

Principen för valfrihetssystemen är gemensam finansiering, valfrihet för alla medborgare på lika villkor, öppenhet för olika typer av aktörer och gemensamma kvalitetsregler.

 

A- och B-lag i välfärden?

Eftersom offentligt driven verksamhet inte är tillståndspliktig ställs idag i realiteten ofta lägre krav på offentliga aktörer både vad gäller till exempel bemanning och lokaler. Det finns ett stort antal fall där verksamhet som övergått från kommunal regi till privat regi inte har fått tillstånd att bedrivas på grund av att bemanningen ansetts vara för låg, att rätt kompetens ansetts saknas eller att lokalerna bedömts inte hålla måttt – trots att verksamheten drivits på precis samma sätt i offentlig regi.  

Nu vill man skärpa kraven på privata utförare än mer genom den så kallade Ägar- och ledningsprövningen. Detta kommer att bidra till ännu större skillnader. Borde inte alla medborgare vara tillförsäkrade att få samma höga kvalitet oavsett vilken utförare de väljer?

 

Är den kommunala normen självklar?

En nästan självklar utgångspunkt när man diskuterar krav och förväntningar på utförare i välfärden är den offentligt drivna verksamheten. Ofta utgår man från att den sköts korrekt, är effektiv och dessutom levererar kvalitet på precis rätt nivå. Därför sätts kraven på privata utförare utifrån den offentliga verksamheten. Detta är ett ganska märkligt synsätt där man lätt bortser från den utveckling som sker både i Sverige och utomlands.

 

Betygsinflation

Det finns en problematik kring betygsinflation i svensk skola – men inte bara här. Även i andra länder har man motsvarande diskussion och problemen finns även inom högskoleområdet där privata utförare knappt existerar. Subjektiva bedömningar av elevers kunskaper riskerar alltid att leda till betygsinflation. Mer välartikulerade elever och föräldrar har till exempel större möjlighet att sätta press på lärare än mindre välartikulerade elever och föräldrar. 

Däremot är det givetvis så att problemen med betygsinflation måste bekämpas så långt det är möjligt. Exempel på åtgärder för att komma till rätta med detta är till exempel ökad digitalisering av prov och läromedel, extern rättning av prov etc. Detta är frågor som man från friskolehåll har drivit i flera års tid.

 

Privata alternativ – bara för de rika?

Till skillnad från offentlig verksamhet så riskerar privata aktörer sina egna pengar. Om man gör bedömningen att det inte finns ekonomiska förutsättningar att driva verksamheten långsiktigt, till exempel på grund av att man från kommunen pressat ersättningsnivåerna för hårt, så väljer man helt naturligt att etablera sig på andra orter. Det är nog få som på riktigt menar att privata aktörer borde etablera sig på orter där de i praktiken skulle få betala ur egen ficka för att driva verksamheten.  

Samtidigt finns det forskning som visar att inom skolans värld kan man inte hitta några tecken på att vinstdrivande friskolor väljer etableringsorter som är särskilt ekonomiskt gynnsamma. Däremot kunde forskarna se detta mönster hos icke-vinstdrivande friskolor. 

I en studie från det statliga forskningsorganet IFAU skrev man så här i en rapport 2016: 

”Vi fann att friskolor – allt annat lika – oftare etableras i områden där föräldrarna har utrikes bakgrund respektive hög utbildningsnivå. Dessutom ser etableringar ut att vara vanligare i kommuner som inte styrs av en vänstermajoritet, samt i skolområden där vårt mått på förväntade intäkterna är högre, respektive där vårt mått på förväntade lokalkostnaderna är lägre. De senare resultaten tycks drivas av icke-vinstsyftande skolors etableringsbeslut."


Valfrihet och egenmakt åt alla?

I primärvården och i skolan får alla medborgare välja vilken utförare man vill vända sig till tack vare friskolereformen och Lagen om valfrihetssystem (LOV). När det gäller andra grupper – äldre och funktionshindrade – är det inte alls lika självklart att de ska få ha inflytande över vem som utför välfärdstjänsterna åt dem. Många kommuner runt om i landet har valt att inte ge framförallt äldre möjlighet till eget inflytande över välfärden.  

Det förekommer också att kommuner och landsting inför valfrihetssystem men att reglerna och kraven är formulerade på ett sätt så att det är mycket svårt för privata aktörer att etablera sig. I en sådan situation kan man inte klaga på att de privata aktörerna är ointresserade.